Teckenspråk i Doctor Who

Igår så tittade jag igenom de senaste avsnitten av Doctor Who och kom äntligen till det avsnitt där en döv skådespelerska är med i serien för första gången.

Doctor Who fungerar ju så, olika bikaraktärer är med ett avsnitt eller två för att sedan försvinna igen. Och den här gången har vi kommit till någon slags bas under vatten och arbetsledaren för gruppen som arbetar där är Cass, som är döv. 

Precis som alla andra döva på en hörande arbetsplats har hon med sig en teckenspråkstolk. 

Cass, den döva spelas av Sophie Leigh Stone och hennes tolk Lunn spelas av Zaqi Ismail. (Enligt IMDB)

Vi stannar där så länge. Jag lovar. Blogginlägget kommer inte spoila något för er om själva handlingen. (Inget viktigt i varje fall.)


Först vill jag prata om representation. 

Representation är otroligt viktigt. Jag blev superglad när jag såg att det var en döv skådespelerska som skulle vara med i Doctor Who. Ännu gladare när jag såg att avsnittet och såg att det var riktigt bra gjort. Jag kunde se att hon var döv. Det var på riktigt. 

Jag vet, jag är inte döv. Men hon representerade ändå en grupp jag står nära. Som jag i mitt vardagliga liv är en del av. Hon representerar det jag ser varje dag. Det som är min verklighet. 

Representation är otroligt viktigt. Det bekräftar för oss att vi faktiskt finns. Att vi är på riktigt och att våra livsberättelser är viktiga. Ännu bättre är det när programmet faktiskt inte handlar om döva utan om något helt annat. Hon bara råkar vara en döv person just där och då. Hon är inte tjänare, förtryckt eller något sånt. Hon är stark och smart och lika dum som de andra i serien. 

Det är riktigt bra gjort i serien. Hon är döv på riktigt. Det är porträtterat på ett bra sätt. När det är filmat ur hennes perspektiv så är det tyst, vilket jag uppskattade. Det är rimligt och bra på alla sätt och vis.

Men, och det är ett ganska litet men, men som för oss döva och hörselskadade är otroligt skrattretande (Jag berättade för mina kollegor på lunchen, de höll mycket riktigt på att skratta ihjäl sig). Det är tydligt att manus är skrivet av nån som inte har en aning om hur det är att vara döv. 


Tänk dig följande scenario. Du är på någon sorts bas under vatten. Det finns farliga spöken som du är rädd för. Du kan inte höra dem röra sig. För vem hör egentligen spöken? Hur går du då? Går du och tittar rakt fram? 

Eller sneglar du kanske över axeln då och då? Typ hela tiden? Det skulle i varje fall jag göra om jag var rädd för spöken som jag inte kan höra. 

Så Cass är där, ensam, hör ingenting. Och tittar bara rakt fram?!

Nu pausar vi igen. Döva och hörselskadade använder synen till mycket, Har ofta ett bredare synfält och reagerar på saker i periferin, för det är så vi är vana vid att få information om vad som händer omkring oss. Vi använder synen otroligt mycket. 

Så realistiskt sett så skulle Cass snegla bakom sig och få syn på spöket som är bakom henne. 

Istället får vi en sekvens där spöket går och släpar något tungt (och farligt) i marken bakom den döva personen som aldrig vänder sig om. Vi hoppar mellan hennes tysta perspektiv och omvärldens där man tydligt hör hur metallföremålet släpar i marken preciiiis bakom henne. 

Vad gör Cass då? Istället för att vända sig om, få syn på spöket och springa iväg.

Jo hon sätter sig på huk, långsamt. Lägger handflatan mot marken. Känner vibrationerna från det tunga farliga metallföremålet som släpar i marken. Får en "inre bild" av vad det är för föremål (say what?!) och springer undan i sista sekund. För ljud ska visst vara viktigt. Även i en situation där hon uppenbart inte behöver ljud för att få reda på vad so händer. 

Varför vänder hon sig aldrig om?!

Men förutom detta (och att tolken tolkar allt simultant med att det sägs) så var det fantastiskt bra gjort och roligt att se teckenspråk i Doctor Who. Heja!





Balkongpepp

Efter en väldigt intensiv start på det här året börjar jag äntligen landa lite. Allt rullar på med jobb och derby. Men idag är jag kompledig. Så passar på att göra sånt där som jag skjutit på alldeles för länge. Har också fått tillbaka lite blogginspiration och tänker att jag framförallt ska sänka trösklarna. Allt måste inte se perfekt ut. Jag måste inte redigera bilderna till tusen för att det ska se snyggt ut. Ja, vi får väl se helt enkelt. Blogga ska vara kul, inte ett måste.

Först på listan stod plantering av årets tomater! Jag borde egentligen satt försådden för några veckor sen, men det hanns helt enkelt inte med. Jag tror nog att de klarar sig bra ändå, kanske blir lite sena bara. Förutom att sätta nya tomater så planerade jag ett bambuskott som stått i vatten ett tag. Förhoppningsvis trivs den bra i sin nya jord och fortsätter växa. Har ytterligare ett skott att ta hand om. Vissa saker växer och växer, medans andra dör. Är ingen jämn odlare utan det går väldigt olika för olika typer av plantor.

Det var allt från mig denna lediga dag, förhoppningsvis har jag lyckats städa när dagen är slut. Men än så länge ser det bara ut att bli stökigare. Sorterar ut gamla saker som ska skänkas bort. Många böcker blir det.


Att läsa skönlitteratur,

Jag älskar internet, jag älskar twitter, bloggar, facebook, pinterest osv osv i all oändlighet.

Jag älskar också att läsa böcker, och har ofta stora ambitioner på hur mycket jag ska läsa och hur svåra och tunga böcker jag ska läsa.

Det är både bra och dåligt, för av någon anledning så måste jag tvinga mig själv att stänga ner twitter för att läsa. Men aldrig tvärtom. Inte för att jag tycker mindre om att läsa, det bara blir så.

I januari läste jag:

Cirkeln - Mats Strandberg & Sara Bergmark
Eld - Mats Strandberg & Sara Bergmark
Nyckeln - Mats Strandberg & Sara Bergmark
Siri - Lena Einhorn
En dag i Ivan Denisovitjs liv - Aleksandr Solzjentsyn
Farenheit 451 - Ray Bradbury

I feburari läste jag:

o.0

Visst ingenting. Men nu, de sista dagarna av feburari så råkade jag köpa en ny bok som jag precis påbörjat, får ligga i om den ska bli utläst innan mars.

Pojken som läste Jules Vernes - Almudena Grandes



Engelforstriologin

Vi gick självklart och såg filmen, det var därför det blev lite bråttom att läsa böckerna. Men åh så bra böckerna var. Och filmen var faktiskt över förväntan, även om dialogerna kändes lite krystade så hade de lyckats fånga karaktärerna så bra. Alla passar och känns äkta. 

Älskade dock böckerna, de var spännande, innehöll oväntade vändningar. Och jag älskar grejen när det onaturliga och magiska händer i en värld där det inte förväntas. När karaktärerna själva inte tror på magi. Då blir det så mycket roligare på något sätt. 

Siri

För att sammanfatta: August Strindberg var ett svin. 

Riktigt bra bok, det kändes som om att författaren gjort en bra research, och lämnade ingen nåder till eventuell storhet i den litteratur som Strindberg skapat. Ett fruktansvärt kvinnoöde, en kort karriär som alltid oavsett make var beroende av makens välvilja. 

Rekommenderar er verkligen att läsa boken, en dag ska jag ta tag i Einhorns nästa bok som handlar om Greta Garbos liv. 

En dag i Ivan Denisovitjs liv

Ivan Denisovitjs är en ganska nöjd man, trots att han är fängslad i arbetsläger så har han hittat strategier för att överleva, han vet vilken väg han ska gå. Hur han ska få livet så bra som möjligt i den tuffa miljö där han lever. Men det är också en skildring av den politiska samtiden. Av ett system som krackelerar. Ett system där människor sitter fängslade k arbetslaget och kämpar för sin överlevnad.

Rekommenderar alla att läsa, mycket lättläst för den som gillar det!

Farenheit 451

Jag är med i en bokklubb. Vi skulle läsa den här boken. För det är en klassiker och folk säger den ska vara bra. Men ärligt? Så pass platt berättelse. Inget djup. Ingen känsla. Nej. Den var tråkig. Hade det inte varit en bokklubbsbok hade jag nog aldrig läst ut den.


Ett bibliotek

Idag bröt min rygg ihop. Så istället för att åka och vara ordförande på ett årsmöte med världens bästa Roller Derby-förening har jag suttit hemma och läst. Typ hela dagen. Tills jag nu på kvällskvisten fick ett infall.

Jag ska skapa ett register över alla våra böcker. Bibliotek Camp Fredrik. För vi har många böcker. Jättemånga.

Början till denna plan kom sig dock i att jag ska påbörja något typ av projekt och läsa mina gamla hyllvärmare. Böcker som stått alldeles för länge utan att bli lästa. Men istället för att lista enbart dessa blir det alltså ett försök till listande av alla böcker. Lite för att jag är nyfiken på hur många böcker vi faktiskt har. Lite för att jag ska sluta köpa nya och läsa de vi faktiskt har.

Vi får väl se hur det går.

Hoppas ni har en trevlig helg!



En av kollektivets bokhyllor :)

Mål 2015

Jag tycker om årsskiften. Jag tycker om möjligheten att börja om i någon mening. Att avsluta och börja nytt (jag tycker ungefär samma om månadsskiften). Sen spelar det inte så stor roll att jag sällan avslutar allt nytt jag påbörjar. Men jag tycker om de här första trevande dagarna av det nya året när min hjärna sätter igång att göra planer och sätta mål.

För de kommande dagarna har jag två planer:

- Laga så mycket mat jag orkar och göra matlådor av det.
- Åka så mycket rullskridskor jag orkar nu när vi har en inomhusbana i flera dagar.

Sen den 7:e januari är det tillbaka till jobbet och rutinerna igen.

Jag har aldrig riktigt ägnat mig åt nyårslöften, och tänker inte börja med det heller. Men här kommer några mål för mitt 2015.

Träning:

- Träna 200 pass.
- Klara 150% av min kroppsvikt i marklyft.

Läsande:

- Läsa 40 böcker.

Sen vill jag fotografera och blogga mer, men det hjälper inte med några mål. Det är lusten som styr, och hur jag ska få tillbaka fotolusten återstår att se. Köpte mig ett nytt objektiv i julklapp, och en prenumeration av Mollie Makes, detta kan förhoppningsvis göda både pysselintresset och fotolusten.








Årsbokslut

För ett år sen avslutade jag 2013 med en bildkavalkad. Nu är det dags för 2014, denna gång blir det mer ord än bilder. Men någon enstaka bild kanske slinker in. Det vet jag inte ännu :)

Förra året började jag med Roller Derby, och det är väl i stort vad som har satt tonen för detta år. Jag har tränat, tränat, tränat. Rullat, rullat, rullat. Jag har varit glad, besviken, ledsen, arg och hoppfull. Och kämpat för att hitta mig själv och min egen roll inom en lagsport, inom ett nytt socialt sammanhang som var helt nytt för mig. Mitt första stora sociala sammanhang någonsin. Hur gör en liksom? Jag har fått en trygg plats, där jag känner mig välkommen. Där jag kan ramla och slå mig, där jag kan vara tuffast av alla, där jag får tacklas och åka fort. Jag har också spelat mitt första och mitt andra bout. Vilket var enormt roligt. 

Aldrig hade jag trott att jag skulle tycka det var så kul att tacklas. 

Jag har satt träningsmål för första gången i mitt liv: 150 träningspass på ett år. Det blev 193. Jag är så absurt nöjd med den siffran. Nu ska jag bara fundera på vilken typ av träningsmål jag ska ha under 2015. 

Jag har ju faktiskt inte bara spelat Roller Derby. Även om det är vad jag tänker på mest hela tiden. 

Jag har avslutat ett tio år långe engagemang i Unga Hörselskadade. Slutade som ordförande i april och ser bakåt på alla fantastiska erfarenheter som mitt engagemang har gett mig. 

Jag har tagit en kandidatexamen i nationalekonomi. 

Jag har fått ett heltidsjobb som generalsekreterare för Sveriges Dövas Ungdomsförbund. Det känns så otroligt spännande och roligt att ha fått en sådan utmanande och utvecklande tjänst. 2015 blir ett spännande år jobbmässigt. 

Träning igen, det är trots allt lite av ett tema för detta år. Jag har vågat börja gå på Fighting Fit. Boxas, sparkas, vara stark, parera, göra armhävningar och träna fys i grupp. Det hade jag aldrig vågat ett år tidigare. Jag har tränat med folk som är så enormt mycket starkare och mer vältränade än mig. Men ändå har vi båda fått ut något av det. Om du vill bli stark och bor i Stockholm: Good To Go på Kungsholmen. Tips tips.  

Jag har varit på semester på Gotland, suttit på ett vandrarhem och läst böcker med E och J. Och nu över jul tog vi en tripp till Berlin och hängde där. Fantastiskt fint. Jag åkte till Lofoten med min pappa, bror och morfar och fotade så mycket vacker natur att jag trodde jag skulle smälla av. Jag åkte på Roller Derby resor: Barcelona, Birmingham, Borås, Malmö, Uppsala. Bootcamps, turneringar. 

Jag bor i ett kollektiv med människor och katter jag älskar. Och det är kanske det allra finaste, jag har ett tryggt och stabilt hem. Det gör mig så enormt glad. Jag älskar trygghet och jag äskar kollektivlivet. Såhär ska jag bo för alltid. Hoppas jag. 

Så, 2015, bring it on!









Berlin Baby

Berlin. En stad jag älskar. Så många känslor förknippade med staden. Både bra och dåliga. Men mest bra. Jag var en turist med kameran runt halsen, jag åt god mat, jag vandrade runt ensam på julaftonskväll och tittade på folk, jag hängde med de fantastiska människor jag var där med. Jag letade efter öppna affärer under julhelgen, jag hittade öppna affärer sista dagen. Vi var på julmarknad och åt mer falafel än jag trodde var möjligt. För matbilder rekommenderar jag att du följer mig på instagram @kain_saw
















Intervju med Kay Pollak och Jan Peter Strömgren, eller, en studie i förakt


Dramatiken kring kraven på textade svenska biofilmer pågår alltså för full. Detta är så otroligt viktigt hemskt och katastrofalt. Folk kommer sluta se svensk film på bio. (Och bara se amerikansk, textad?)

Nedan följer den intervju som Sveriges Radio gjorde med Kay Pollak och Jan-Peter Strömgren. Den är transkriberad av Victoria da Silva. 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ur Studio ett 12 december 2014:
Svensk film med svensk textning - intervju med Kay Pollak och Jan-Peter Strömgren.

Programledare 1: Om en vecka blir det nya tider på svenska biografer i hela landet.
Alla svenska filmer kommer att textas, precis som utländska.

Programledare 2: Det beror på att diskrimineringslagen skärps så att all film måste vara tillgänglig för personer med nedsatt hörsel. Tidigare har de bara kunnat gå på särskilda visningar.

PG1: Med på telefon har vi Kay Pollak, filmregissör. Välkommen till Studio ett.
Kay Pollak: Tack så mycket.
PG1: Du är känd bland annat för Så som i himmelen. Nu klipper du på en uppföljare till den.
Du ogillar tanken på att all svensk film ska ha text. Varför det?

KP: Jag sitter just nu med ett material som vi har jobbat med Jag ser vilket arbete vi har lagt ner på att få fantastiska scener, vackra scener med mycket starka känslor. Det är välkomponerade bilder. Ska då folk bli tvingade att läsa texten och få sin känsla och upplevelse förminskad? Man läser ju alltid texten omedvetet, vare sig man vill eller inte. Man får en sämre upplevelse och det är inte bra.

PG1: Hur vet du att upplevelsen blir sämre?
KP: Det är bara att titta på sig själv. Jag kan engelska ganska bra, men jag läser alltid texten lika förbaskat.
PG1: Vad missar du då?
KP: Energi går åt till att läsa texten och jag får en sämre upplevelse. Jag är inte 100 % närvarande på filmens upplevelse. Det går åt en del energi på nedre delen av duken för att läsa texten.

PG2: Menar du att vi aldrig får den riktigt stora upplevelsen av film som inte är på vårt eget språk?
KP: Inte den starkaste upplevelsen som jag kan få.

PG 1: Här i studion finns också Jan-Peter Strömberg, förbundsordförande i Hörselskadades riksförbund. Det här är ett viktigt beslut för er. Förklara.

Jan-Peter Strömgen: För det första har vi kämpat för det här i många år. För en stor grupp människor är textningen helt avgörande om man ska få uppleva film som Kay Pollak pratar om.
Enligt ditt resonemang är det en stor grupp människor som inte kan uppleva film bara för att man inte textar. Jag förstår inte resonemanget. Det bygger på en konstig människosyn, att det är bara en viss grupp som ska se.

KP: Jag vill inte på något sätt diskriminera en minoritet. Men menar du Låt oss ta ett exempel. Skulle all klassisk musik på P2, Mozart och Beethovenja, många kan ju inte höra bastoner  Ska då all klassisk musik mixas om där man höjer upp bastonerna? Samtidigt får då alla andra en förvrängd upplevelse av Mozart. Det är inte rimligt. Eller ska alla böcker tryckas med stor stil bara för att det finns folk som inte kan läsa liten stil? Jag förstår det inte. Jag måste också säga (ett slags hånskrattande hörs i bakgrunden) att det är typiskt svenskt. Ingen ska få uteslutas. Det är en fantastisk tanke. Men man måste inte förstöra upplevelsen på en film för alla människor bara för att det finns några som inte hör så bra. SF har ju många biografer i Stockholm, låt en biograf få en textad version. Det är ju hur lätt som helst att ordna.

JPS: Det går att ordna på det andra sättet också, att det kan finnas en biograf som har en otextad version så kan alla andra som jag tror Med en film vill man väl nå så många som möjligt?

KP: Det vill man. Men publiken betalar ju pengar för att få en bra historia och en stark upplevelse. Det betalar man för
JPS: Vad har du för belägg för det? Om man skulle summera ihop det från ett kommersiellt perspektiv så tror jag inte att du förlorar biobesökare på att du har textning. Du kommer att få betydligt fler som tittar.
KP: Det är en intressant tanke. De som äger biografen är en kommersiell bransch. De förstår inte sitt eget bästa. De kommer att förlora en massa svensk publik. För folk kommer inte att gå på bio och få sin bioupplevelse förstörd. Man kommer att vänta tills filmen kommer på DVD. Då kan man få en riktigt upplevelse.
PG 2: Kay Pollak och Jan-Peter Stömberg, stanna kvar, vi ska lyssna på några röster. Vår reporter Helena Sällström har frågat några göteborgare vad de tycker om svenska textade filmer.

Person 1: Det skulle vara jättebra med text på svenska
Reporter:  Varför då?
Person 1: För jag som är utländsk fattar inte alla ord och kan inte hänga med i allt. Men om man kollar på texten kan man hänga med till hundra procent, tycker jag.

Reporter: Hör du bra eller hör du dåligt?
Person 2: Jag hör bra på det örat, men det andra har jag fördärvat på jobbet.
Reporter: All svensk film ska textas, vad tycker du om det?
Person 2: Det är mycket bra. Jag har inte varit på bio på 25 år Eller 30 år.
Reporter: Skulle det vara en bra sak med text på bio? Att man kan se den om man hör dåligt?
Person 2: Ja, det kan också vara bra.

Person 3: Jag hörde om det där. Jag hörde att man kunde göra vissa föreställningar otextade, att man väljer det. Det tyckte jag var bra. Jag vill helst inte ha text Men det är klart att alla ska kunna förstå.
Reporter: Om det bara är ett par föreställningar där det inte är text, skulle du aktivt kunna välja dem?
Person 3: Ja, precis. Det finns så många biografer, i alla fall här i Göteborg.
Reporter: När du tittar på film, tycker du att texten stör då?
Person 3: Ja, det tycker jag. Jag läser sakta. Plus att om det är på svenska så läser jag texten fast jag förstår och det är störande.

PGM 1: Vi hörde några röster från Göteborg. Kay Pollak, den sista, Lina Karlsson, hon håller med dig. Men den första, Aladje Correa, han sa att han skulle gå på fler filmer. Tänk om fler går på dina filmer om de textas?
KP: Ja, den möjligheten är jättebra, att möjligheten finns. Det talar jag för. Att det finns en sån möjlighet. Det är ju lätt ordnat.
PG 1: Fler kanske förstår nyanserna?
KP: Ja, det är också möjligt om den är textad. Det håller jag med om. Men alla måste inte vara textade.
PG 1: Jan-Peter Strömberg, kan du förstå de som tycker att textremsan stjäl energi?
JPS: Nej, jag inte förstå det utifrån att det här är kultur för stora grupper.
Här pratar vi om 1,4 miljoner svenskar som själva uppger att de har problem att höra. Vi hörde om invandrargrupper. Det är stora grupper. Jag är fullständigt övertygad om att de inte går på bio idag. För det är ingen idé att gå.
PGM 1: Har du belägg för det?
JPS: Ja, det har jag. Alla våra medlemmar till exempel. Vi har 30 000 medlemmar och det är 1,4 miljoner där ute som uppger att de har problem med hörseln. Det här är en jättegrej. Vi har blivit nedringda idag med sms och annat där man tycker att det här är glädjande och positivt. Nu kan man äntligen konsumera svensk bio.

PGM 2: Kay Pollak, kan du förstå att du retar upp väldigt många som lyssnar på det här? De som verkligen har tänkt: Nu kan jag äntligen gå på bio. Nu kan jag uppfatta nyanserna i den.
KP: (skrattar lite) Jag tror säkert att jag retar upp många. Det har redan kommit sms. Det har jag inte hunnit läsa. (hånskrattar lite) Men jag talar inte för att all Att de inte ska få möjligheten. Jag talar för att möjligheten ska finnas och det är faktiskt en minoritet och därför ska möjligheten finnas. Det är självklart. Men all svensk filmdet är inte möjligt.

PGM 1: Filminstitutets vd Anna Serner tyckte att man skulle satsa på hörselslingor istället.
KP: Ja, den tekniken finns och är helt färdig
JPS: Det är kompletterande teknik. Ingenting kan slå textningen när det gäller att nå stora grupper med behovet att förstå vad som sägs. Sen vet ju du Kay, att det är sämre ljud. Man är slarvigare med uttal och annat i film. Det kanske är just det här konstnärliga uttrycket man vill få fram. Men det skapar problem för större grupper att förstå utan text.
KP: Det sista håller jag med om. Jag upplever att svensk film är väldigt slarvig när det gäller dialogen. Jämför med amerikansk film så är nästan all dialog eftersynkad. Den är tydlig och klar och man hör alltid vad de amerikanska skådespelarna säger. Det är ett kommersiellt medium och det har de vetat om. Därför ska svensk film skärpa sig när det gäller hur man talar.

PGM 2: Skulle det räcka, Jan-Peter Strömgren? Om skådespelarna skärpte sig och talade tydligare?
JPS: Nej, men gruppen som behöver textning är större tack vare det dåliga ljudet.

PGM 2: Kay Pollak, du sitter och klipper din nya film nu. Och det här beslutet, nu vet du att många som ska se den på svenska biografer kommer att se den med svensk text. Påverkar det dig på nåt sätt i ditt filmskapande?
KP: Nej, det kan det inte göra. Vi arbetar med att upplevelsen ska bli det den blir.

PGM 1: Men det är ett faktum, du får textremsan. Det måste du väl hantera på nåt sätt?
KP: Det vet jag inte hur jag ska hantera. Det tänker jag inte det minsta på. Jag tänker självklart på att varje replik ska höras tydligt. Det är jag väldigt noga med. Men jag bävar för att människor ska behöva sitta och läsa en text omedvetet där nere när det är väldigt starka känslor. För det kommer det att bli i uppföljaren till Så som i himmelen
.
PGM 1: Skulle du lägga färre viktiga saker i nedre delen av filmrutan?
KP: Nej, det är redan filmat så det kan jag inte ändra på.
PGM 2: Jan-Peter Strömgren, du har fått många positiva reaktioner. Men kan du tänka dig att många faktiskt kommer att bli irriterade: Jaha, nu ska jag behöva titta på en textremsa när jag går på bio. Jag har ingen valmöjlighet.
JPS: Jag måste få kommentera att när ljudet kom till filmen så var det en väldig upprörd stämning bland filmspecialister för att man skulle förstöra bilden med ljudet. Men jag tror ingen tänker på att ta bort ljudet idag.
PGM 2: Vad säger du om den jämförelsen, Kay Pollak?
KP: Jajag tror inte på den jämförelsen. Jag har sett mina egna filmer i Tyskland. Där dubbas ju all film. Där är man mån om att publiken ska få en upplevelse utan att man får en textremsa. Mina filmer är en fantastisk upplevelse för de har så skickliga skådespelare. All text är mycket tydlig på tyska.
PGM 2: Vi säger tack till Kay Pollak, filmregissör och Jan-Peter Strömgren från Hörselskadades riksförbund.